Poesi, dagens dikt

Född till evigt mörker
kärlek som smärtade
rädslor som förökade sig
i fysiska möten
som kändes omänskliga.

Fanns det trygghet i barndomen?
den hon aldrig upplevt
född som vuxen
född i fel kön
född i fel familj
i fel tid
född som död
utan värde
i ett mörker av ångest.

Dödshot och separationsskräck
slagen av ord och hand
undanskuffad hatad och ratad
saknade värmen.
Fanns den i ladugården?
Eller i valiumet, som läkaren skrev ut
när hon var 16 år.
Skräcken bäddades in i bomull
men fanns där varje andetag togs
och sågs genom gula linser.

Så vackert det var
när far sköt en salva mot mor
ett eko om slutet
där ingen kände något
krutlukt och svett blandades med tårar
men de strilade sakta, som en befrielse
att snart kommer han
som ger evigt liv.

Men morgonen vaknade till liv igen
och alla levde kvar i mörkrets fasor
Begripliga för den invigde.

En dag sydde hon en vacker klänning
viljan räckte till det.
Dansen var en flykt från krutlukt
och darriga händer.

På logens trägolv uppstod tycke
av två utsidor som attraherades
en sup, eller två
så var hon gravid
men han var vacker
Och hon trodde att hon älskade honom
han blev hennes prins
räddad från tyranniskt liv och skräck.
Hon hoppades på kärleken
de gifte sig, hon var i tredje månaden
Bara det var ett under

Året innan hade någon talat om sinnessvaghet och sterilisering
valium var ett tillräckligt skäl
prinsen visste inget
han såg den gravida kvinnan och sitt ansvar
och sina tankar behöll han för sig själv.

Svärfar blev polisanmäld
och hon hamnade på psyket, för vilken gång i ordningen, mindes ingen.
Barnet som sedan föddes, hade ingen mor
hon låg stel av skräck, drogad, passiviserad
kunde inte älska, för det hade hon glömt hur man gör.

Prinsen räddade barnet från svält och nedkissade blöjor
hon sov, och kunde inte kalla sig mor
mor var ju rädd, och hon var rädd
för vem visste hon inte nu
kanske var det för att pillren skulle ta slut
kanske var det för att bomullsvärldens gula ljus skulle slockna?

Hon sov bort dotterns uppväxt
tills en dag hon var gravid igen
då var mörkret där igen
hon skulle dö
tvillingarna var friska
prinsen chockad
tre barn och en fru som låg i respirator.

-Ni har ju alternativet att adoptera bort dem.
Sa de omtänksamma myndigheterna.
Prinsen tänkte
med moral och ansvar
att livet nog var värt att tas om hand.
På gränsen till utmattning och uppgivenhet
sa han ändå inget om sina tankar.
Hjälp fanns att få, även om hon dog
respiratorn pumpade luften och livet gick vidare
tvillingarna matades av barnflickor
systern bodde hon mormor.

Prinsen arbetade halvt ihjäl sig, i sin egen förtvivlan och mörkret lindades hårt runt själen
han dog
plikten tog över alla dagar, alla månader, alla år
1964, när respiratorn var bortkopplad
och det lilla liv som fanns kvar skulle rehabiliteras
bestämde någon myndighet
att denna sinnessvaga trebarnsmor skulle tvångssteriliseras
och prinsen skrev på pappret
en liten, liten, liten gnutta kärlek gav liv
och hanterades så vårdslöst
en människospillras liv
skulle förnedras till det yttersta
övergrepp i demokratins namn
ett tydligt budskap
du är inte värd något
om du inte är produktiv
i denna spillra som gav så mycket liv
fanns det som många letar efter men aldrig finner
sann kärlek till livet
det som hon gav mig.

[ föregående dikt ]

Stöd Poesiföreningen med en donation: eller ett köp: - pocket - t-shirt