1999-09-13

Bruno K. Öijers Poesi

en analys av Göran Moe

Introduktion

Många upplever Bruno K Öijers poesi som obegriplig och meningslös. Syftet med den här lilla essän är att prestera en slags analys av BKÖ:s poesi, som kanske kan hjälpa någon att se någon form av "mening" i en del av hans dikter. Jag menar att det går att urskilja ett antal olika "teman" som BKÖ ofta återkommer till. Jag kommer att beskriva dessa teman och analysera några dikter som jag tycker är bra exempel på hur respektive tema kan ta sig uttryck. Slutligen kommer jag att ta upp en del saker som karakteriserar BKÖ:s olika diktsamlingar. Jag har valt att endast använda material från Giljotin och framåt, helt enkelt därför att jag tycker att de tidigare diktsamlingarna mest består av intetsägande svammel.

En annan värld

 Många av BKÖ:s dikter är ett slags bilder, surrealistiska målningar av ett sällsamt landskap som ingen annan än poeten själv kan se:

landsvägarna
höstregnen
och halvdager
ett sorts grått silat ljus
när du lämnar hotellmadrassen
och sitter mitt bland
flugorna och berättar utantill
om obduktionsbordet
där avlidna drottningar långsamt
reser sej

Det är ingen idé att fråga sig vad BKÖ menar med en dikt som denna. Han menar helt enkelt exakt det han skriver; det är höst, det regnar, några personer sitter i ett sjaskigt hotellrum och lyssnar till någon som tycks ha sällsamma saker att berätta. Jag tycker att det är den här typen av dikter som har det största värdet. Vem som helst kan använda poesi för att få fram något slags "budskap". BKÖ skänker oss inblickar i en unik, magisk värld som bara han har tillgång till. Däremot lämpar sig sådana dikter knappast för analys.

Utanförskap

De personer som beskrivs i BKÖ:s dikter är ofta ensamma människor som valt att ställa sig utanför samhället och de "vanliga" människornas gemenskap. Dessa outsiders drar ofta på sig omgivningens hat, helt enkelt därför att de är annorlunda.

om mig finns nedtecknat
att jag som barn
stack in mina armar i askträdets skugga
och drogs till vinden
när den rasslade som pilskaften i ett koger
man säjer att jag vägrade lyssna
att jag aldrig tog människor i hand
att jag flög om nätterna
och att allt det här
bringade olycka över trakten
 
Dikten skildrar en människa som vägrar acceptera omgivningens normer; "man säjer att jag vägrade lyssna, att jag aldrig tog människor i hand". Nästa sak som sägs om diktens huvudperson är uppenbart orimlig, "att jag flög om nätterna och att allt det här bringade olycka över trakten". Det verkar som om omgivningens misstänksamhet och ogillande mot det som är annorlunda, har slagit över i vidskeplig skräck och irrationellt, ogrundat hat. Författaren låter oss ana en stämning som kan mynna ut i en slags häxprocess, när omgivningens hat stegrats tillräckligt.
 
vitt och lila ur syrenbersån
måste kallat på dej
det syns tydligt
att du tittat bort från kameran
och velat springa dit
resten av personerna på bilden
har gnidit sig mot varandra
och ser ut
att lyfta mot himlen
som en stickande meningslös rök
 
Dikten är en beskrivning av ett fotografi. Det verkar vara fråga om en familj som samlats för att fotograferas. Alla personer utom en, som tycks vara ett litet barn, tränger lydigt ihop sig för att alla ska få plats på bilden. Även i den här dikten skildrar BKÖ ett utanförskap. En person ställer sig utanför, vill inte vara med. Den här människan, outsidern, är den enda som egentligen räknas, de övriga tycks närmast sakna egna personligheter, de liknas vid "en stickande meningslös rök".
 
låt oss dela lika
ni får allt ni måste längta efter
 
jag får resten
jag får det som räknas
 
BKÖ verkar betrakta majoriteten av mänskligheten som en grå, korkad massa som hålls fången av meningslösa begär. I den här dikten erbjuder han sig självsäkert att dela lika, "de andra" får allt de vill ha, han är övertygad om att allt som verkligen har något värde ändå kommer att finnas kvar åt honom själv.

Längtan

Ofta kan man i BKÖ:s poesi ana en stark längtan bort från den grå, krassa verkligheten. Ibland riktar sig denna längtan mot en värld som fanns en gång i tiden; en värld fylld av skönhet, mystik och mening som nu gått förlorad.
 
en gång
blommade trädet
en gång var närvaron av
hungrig vinternatt tillräckligt stark
för att du
skulle lägga ut bitar av bröd
längs ditt fönsterbleck
en gång levde du
och bar ett namn
en gång vårdade du sådden inom dej
sådden av ett träd
och månlöv föll
stjärnlöv singlade ner i din kropp
 
BKÖ målar en bild av en tid då naturen fortfarande var vild, mystisk och ingav respekt; "en gång var närvaron av hungrig vinternatt tillräckligt stark...". En tid då människor fortfarande hade ett rikt inre liv som skänkte dem lycka och harmoni; "en gång vårdade du sådden inom dej, sådden av ett träd...". Kanske ligger det också en tanke bakom att BKÖ låter just ett träd symbolisera människans själsliv. Ett träd måste vårdas för att växa och bära frukt. Ett träd är också en del av naturen, kanske menar BKÖ att betvingandet och avmystifierandet av naturen går hand i hand med själslig utarmning.
 
ett hänfört sus
från maskeradbalens gäster
när ett tätt fint guldstoft
började regna ner ur det välvda slottstaket
och glittrande fastna på deras axlar innan dom
svävade ut i dansen
omedvetna om att det sjungande vita
i alla skjortbröst och klänningar
snart skulle tonas ner
och gå över i ljusa tygstycken
som höjs och sänks
från dom gamla krigstågens nervevade fönster
och längs tomma perronger
springer ett okänt främmande väsen ljudlöst
efter vagnarna och tar avsked
vinkar tillbaks
 
Också här beskriver BKÖ en förlorad värld. Tankarna går mot ett elegant, flärdfullt societetsliv kring sekelskiftet. Denna tillvaro kommer dock snart att gå förlorad, trampas sönder i skyttegravarnas lera. Vad är det då för väsen som springer efter vagnarna och tar avsked? Kanske är det själva tidsandan som avses, någonting som går förlorat för alltid, som aldrig kommer att kunna återskapas ens när kriget är över.

Anarkism

För BKÖ är samhället och dess krav på medborgarna ett slags förtryck. Ett förtryck som alla som lever ett normalt liv bidrar till. Varje människa som går till sitt arbete varje morgon blir till ett litet kugghjul i den enorma våldsmaskin som tvingar människor att antingen leva på samhällets villkor eller gå under:
 
varje morgon
hör jag er strömma ut ur husen
och samlas till muskler
i en grov arm, som lyfter Piskan
 
Och ytterligare ett exempel på samma tema:
 
skjortorna rör sej i blåsten
under klädlinan
och sträcker ut sina armar efter någon
som tvingats arbeta för pengar
och skapat ett sjukdomstillstånd
ett oöverskådligt våld

Om diktsamlingarna

Det tema som tycks vara det viktigaste för BKÖ, och som återfinns i alla hans diktsamlingar, är hans skildringar av en annan värld. De tre diktsamlingar jag behandlar har mycket gemensamt, men alla bär en särskild prägel som jag har försökt beskriva.

Giljotin

Giljotin är den diktsamling där det anarkistiska temat kommer till starkast uttryck. Påfallande många dikter handlar om att utmana och håna den rådande ordningen:
 
allt ni byggt upp
allt ni satt värde på
vi ställer oss för
 
Många dikter i Giljotin präglas av en slags "stöddighet". Poeten är väl medveten om sitt värde och är inte rädd för att berätta det:
 
jag var
kanterna på miraklet
slängdes
 
åt hundarna
den 26 november 1951

Behöver det sägas att BKÖ är född den 26 november 1951? Ytterligare ett exempel:

så måla era dukar
så skriv era böcker
så ge ut era skivor
så spela in era filmer
 
ni kan aldrig röra vid skönheten
jag upplever

Medan giftet verkar

Detta är den diktsamling som jag upplever som den mörkaste BKÖ skrivit. Den stöddiga tonen från Giljotin finns inte kvar. Många dikter präglas i stället av rädsla. Dikternas huvudpersoner verkar vara utsatta för något slags hot, ofta i form av en sorts ansiktslösa fiender som är ute efter att skada och riva ned:
 
till slut
kommer dom till dej
och avslöjar att dom ständigt
ropat ditt namn
för att locka det till sej
genom en spricka i ditt bröst
och tappa dej på näring
länsa dej på varje betydelse
 
Här verkar huvudpersonens fiender under lång tid ha använt sig av ett slags voodooliknande ritual för att skada huvudpersonen. När det är för sent att reparera skadan, berättar de, förmodligen med ett hånleende på läpparna, vad de gjort. Troligen i syfte att spä på huvudpersonens lidande ytterligare. Sprickan i bröstet är uppenbarligen någon sorts svaghet som huvudpersonens fiender exploaterat. Kanske hade en starkare person inte dukat under på samma sätt, kanske är dessa mystiska fiender så skickliga att de alltid hittar någon liten svaghet att angripa, oavsett vem de utser till offer. Ännu ett exempel på liknande stämningar:
 
skymten av handleder bakom
brevinkasten
lukten från lägenheter
fortfarande varma av rädsla att någon
ska komma och stå still och andas
och trycka in dörrsignalen
men bara halvvägs och med en timmes mellanrum
utan att gå

Det förlorade ordet

Det anarkistiska temat, som kommit till uttryck i båda de tidigare samlingarna, förekommer knappast alls i den här boken, om man inte räknar de ofta återkommande skildringarna av olika former av utanförskap. Dessa båda teman kan ju sägas vara två sidor av samma mynt, en anarkist som inte försöker ställa sig utanför åtminstone samhället, gör knappast skäl för beteckningen. När jag talar om temat anarkism syftar jag dock på ett utanförskap i kombination med en aktiv protest, och detta går det inte att återfinna här. Istället förekommer bl.a. skildringar av ett slags mytologiska ritualer flitigt:
 
den nyföddes tvättvatten
bars ut och hälldes över vägen
han skulle vistas där
vägarna skulle bli hans hem
och barnsängen stod bäddad
vid hans huvud ställdes två små lerfigurer
två symboler för de väsen
som skulle följa honom genom livet
den ena som skulle stärka honom
ge honom glädje och lycka
hade tillverkats snabbt och med enkla drag
den andra som skulle arbeta på
att bryta ner och förgöra honom
hade tagit längre tid och
smyckats med en rikedom på färger
och vackra drömska linjer
 
 I den här samlingen verkar BKÖ intressera sig ovanligt starkt för döden, åtminstone handlar många dikter om människor nära döden:
 
en dag om hösten
när sol grep om dina axlar
satt du ändå främmande och oåtkomlig
med ögon som ansträngde sig fram
genom det mörka fördragna rummet inom dej
och du ser hur alla dina saker
föremål och minnen
suddats ut från sina platser
tagit sig närmare sängen och börjat
brytas ned till tyg
i det osynliga gulnade seglet
som i alla år hörsammat dina andetag
när det obevekligt fyllts upp och spänts
för att ta dej med ut ur det här livet
 
Vad är "det mörka fördragna rummet" som BKÖ talar om? Han verkar skildra en slags inre dödsbädd, gamla minnen har börjat försvinna, kvar blir bara det paradoxalt nog både osynliga och gulnade segel som symboliserar människans utmätta tid på jorden. Hela den här processen verkar äga rum inom diktens huvudperson. Menar BKÖ att döden ibland kan vara en själslig process; när själens tid är slut följer kroppen efter? För rent fysiskt tycks diktens huvudperson ännu inte ligga på någon dödsbädd, han/hon verkar sitter ute i solen en vacker höstdag.
Något annat som kännetecknar samlingen är att flera dikter uttrycker livsglädje och hopp, något som knappast förekommer alls i tidigare samlingar:
jag frös
jag hade inget att leva för
månader blev till år
när jag måste dragit min kropp
närmare intill mej
jag måste anat en blå strimma under
alla lager av svärta
vid banvallen
låg ett omkullvält lok
svart svartare än svart
låg det på sidan
och under kom blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej på sina stjälkar
och slagit ut till en blå rymd
som långsamt pressade sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen igen
 
Dikten kräver väl knappast någon förklaring, en människa som återfår viljan att leva liknas vid ett lok som lyfts tillbaka på rälsen. Diktens första del beskriver människan, den andra delen, som börjar med raden "vid banvallen", beskriver loket. Notera hur parallellerna mellan diktens båda delar dras bl.a. med hjälp av färger, en blå strimma under alla lager av svärta i den första delen motsvaras i den andra delen av blåsippor under ett svart lok.

Appendix

De dikter som citeras kommer från följande dikter (i nämnd ordning):
  • VIII (Medan Giftet Verkar)
  • I (Det Förlorade Ordet)
  • VI (Det Förlorade Ordet)
  • II, Satan Talar, Spader 6 (Giljotin)
  • XII, En Gång Blommade Trädet (Det Förlorade Ordet)
  • V (Det Förlorade Ordet)
  • II, Satan Talar, Spader 4 (Giljotin)
  • II (Medan Giftet Verkar)
  • I, Confetti, X (Giljotin)
  • I, Confetti, II (Giljotin)
  • I, Confetti, XX (Giljotin)
  • II (Medan Giftet Verkar)
  • V (Medan Giftet Verkar)
  • IV, Två (Det Förlorade Ordet)
  • XI (Det Förlorade Ordet)
  • IX (Det Förlorade Ordet)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar