Skrejpen

på många skolor under 90-talet spelade skolans musikintresserade elever in kasettband med låtar från de olika band som eleverna tillhörde. så även på Lundellska skolan, även kallad Skrapan. på ett av dessa band återfinns den enda kända inspelningen av Poesiföreningen.

Bruno K. Öijer - en biografi

Denna biografi över Bruno K. Öijer har sammanställts av Pär Mosse utifrån främst Johan Lindholms specialarbete i svenska från 1995 och Johan Svedjedals Gurun och Grottmannen. Utöver detta har ett antal tidningsartiklar och intervjuer studerats och Göran Moe har bidragit med korrekturläsning och en hel del synpunkter. Denna biografi publicerades först 2000 men fick en mindre uppdatering 2002.

I Respiratorns Skugga 34

fokus

fokus
jag ser fokus
i de småbröstade kvinnornas silikonimplantat

fokus
jag ser fokus
i de blindas ögon

I Respiratorns Skugga 32

ÖDMJUK

du böjer dig ner över
BARNET
lika ödmjuk som
SVERIGES
RIKES
LAG
då du svurit vittneseden
lika ödmjuk som
TYSTNADSPLIKTEN
i de Hi-Fi frälsta
lika ödmjuk som
KARELIN
på tiometerssvikten
strax innan stadshotellet
slår igen sina skeva dörrar
av torkade naglar

I Respiratorns Skugga 27

- * -

VÄXER MOSSA
PÅ 
MITT ÖRA
JAG HÖR DIG
INTE

I Respiratorns Skugga 19

Cirkeln

du var en vulgotomte
i de små kapitalisternas nät
ett rostfärgat säte
i de stillastående resenärernas transferbuss
det röda handtaget
på de dödas fallskärm
en blinkande julgransbelysning
på en balkong i oktober
den gröna ryggsäcken
fylld med marscherad, tillämpad ångest
en rörelse i baken
innan den fryses till dis
det blinkande lysröret
i de snedvridnas åsiktsmaskin

du vandrar baklänges
i den skrotfyllda korridoren
som en grå nålfiltsmatta
under psykopatens barndomsminnen
som ett vibrerande inferno
i magen på den gravida kvinnan
som ett förlösande moln
av silverfärgad konfetti
som blåa väskor
raderade med röda kryss

du blir en brun påse
spekulativt konstruerade av leende ryttare
den gula plasten
bortskrapad på hösten -97
en nagel i ögat
på det skrattande jesusbarnet

 

Cirkeln sluter sig bara
när dess variga stumpar
blöder

I Respiratorns Skugga 17

- * -

du hummar som ett skrikande barn
innan det tas av de leendes eld
och försvinner i ett moln av glitter

I Respiratorns Skugga 11

- * -

du håller upp dina såriga händer
för att få skydd
skydd från solens dolkhugg 

I Respiratorns Skugga 9

- * -

den gula pärmen
tävlar om plats i
DIN
bokhylla
bara för att tas bort 

I Respiratorns Skugga 8

- * -

2 kg fett på det rätta stället
jag ser Er

I Respiratorns Skugga 7

Pennan & Svärdet

Man sade:
"PENNAN
är vassare än Svärdet"
DET
var innan atombombens
lysande framtid

 

jag spänner ordet på en båge
skjuter alfabet från höften
står bredvid Ledarens lakejer
med lika mycket hopp
som ett föräldralöst barn
blödande i minfältet

I Respiratorns Skugga 6

- * -

jag hör fläkten
fläkten som kapar livstrådar
med sina sarkastiskt formade blad av hårt gummi

jag hör prasslet
prasslet av statens miljarder
som strös över de sårigas sängar

en kommentar
en miljon

I Respiratorns Skugga 1

det uppenbara

människor i fördjupningens grunda sjö
lallar likt intelligentian framåt mot stupet

 

de döljer sina fatalt deformerade kranium
i förnedringens cykelhjälm
och ber om en tid
hos de räddas tandläkare

de döljer sina pliriga ögon
bakom en mask av svart genomskinlig plast
och de ber om en tid
hos den våldtagna gynekologen

 

de döljer sina såriga stjärtar
i byxor sydda av 362 igelkottar
och de ber om en tid
hos Hans Scheikes kvinnor

människorna slutar att gå
då mästaren vinkar med handen

Morbida Nycker 23

Rödklädda Mördare

Rödklädda Mördare
med förvridna masker
trampar på folkets matta
vävd av ångestens trådar
de svarvar kubiska yxor
med klot-formade handtag
hexagoniska prismor
gjutna i flytande trä
trycks in i de blindas ögon
för att tysta deras sista skrik
blåögda gossar
som saknar blont hår
drar sina blänkande knivar
och fläckar dem med HIV-smittat blod
från Rödklädda Mördare
med antika masker
som sakta drar ut folket till en seg massa
som formas om
av handlösa barn
och Rödklädda Mördare
med asymetriska masker
av torkad skokräm
från purgatoriumets känga
som sakta trycks in under naglarna
på Rödklädda Mördare

Morbida Nycker 17

Varför ler icke de?

Varför ler icke de, som jag alltid älskat?
Varför ler icke de, som jag så håller av?
Varför ler icke de, som mig länge förvirrat?
Varför ler icke de, som aldrig ställt krav?

 

Mina tankar tystas av en nyöppnad vattenkran
som helt och obarmhärtigt sköljer mitt hjärta
För en kort sekund som är mycket profan
känner inte jag den största smärta

Varför ler icke de, som stått mig så nära?
Varför ler icke de, som jag dragit mig till?
Varför ler icke de, som jag så velat ära?
Varför ler icke de, som fick tiden att stå still?

 

En radio dränker min önskan i skvalig musik
och en förväntan uppstår och dör bort
Jag drömmer stilla om den vackra mimik
som kom att göra min tillvaro fruktansvärt kort

Varför ler icke de, som fått mig att böna?
Varför ler icke de, som gjort mig så kontemplativ?
Varför ler icke de, som jag tycker är sköna?
Varför ler icke de, som för mig är superlativ?

En signal bryter tystnaden som nu blivit fruktansvärt svår
Synapser i hjärnan kopplas för att ge mig nytt hopp och aning
Allt krossas åter av en mörk röst från en man utan hår
och jag återgår stilla till min själs tröstlösa spaning

 

Varför ler icke de, som alltid får guld?
Varför ler icke de, som har blivit rika?
Varför ler icke de, som inte har skuld?
Varför ler icke de, som jag inte kan svika?

Jag tänker stilla och lugnt på ett enda beslut
och mina irrande tankegångar får mig liksom att le
Ögonen sluter jag endast för att slippa genom fönstret se ut
I mitt huvud: "VARFÖR LER ICKE DE?"

Morbida Nycker 10

NN 12

Ljus himmel, en glänsande kanyl
Torkat blod, på pressad vinyl

 

Nålen spelar, i fuktad skåra
Förintar barn, som är de våra

Suckar tungt, av hög promille
Klär sig lugnt, efter sin femte kille

 

Pengar finns, i byrå-lådan
Hon bara undrar; "Från vem kom klådan?"

Tre veckor efter, skall hon ge blod
Minns ej resultatet, som i journalen stod

 

Tusen män, får det bruna kuvertet
Tänker stilla; "Var det värt besväret?"

I bårhuset nu, hon väntar på kremering
Ingen släkting finns, för identifiering

 

Obducenten gör, ett bra arbete
Kontrollerar noga, dödens anlete

 

Man i kostym, önskar han sparat pengar
Använt kondom, i främmande sängar

 

Efter ett par år, som NN 12
Går det en "fin" man, över sjukhusets golv

Hon läggs då, i enkel kista
Av brädorna, som ingen orkat kvista

 

Askan sprids, i en trång liten gränd
Till himmelen, har hon blivit sänd

Morbida Nycker 4

Min Systers enda Bror

Jag föddes för att bli min systers enda bror
i skaran av paginerade syskon
Jag föddes för att bli-
frysande hår på den flintskalliges abdomen
en sprängfylld keps på geniets kranium
värdelöst radon i den rikes skelett
fru justitias nedhalkade bindel
fruset tegel i rånarens väska
vapenfetischism i en ny Arnoldfilm
samhällets trasiga fender
som sakta gjutits av ruttnande känslor
och tystade skrik från den leendes spegel

 

Jag föddes för att bli min systers enda bror
i skaran av paginerade syskon
Jag föddes för att bli-
plastblommorna på den karga sängen
klockan som stannar för människans skull
dörren till de dödas hjärta
röda äpplen på det gröna bordet
förintelsens vaxduk bakom rävens öra
de långarmade människornas fjärrkontroll
dödens fullklottrade time-manager
i fickan på de förintades rock
utan en enda tid för mig

Jag föddes för att bli min systers enda bror
i skaran av paginerade syskon
Jag föddes för att bli...

Monotona Bekännelser 23

Fantasins morgonrock

en mörk morgonrock med svarta ränder
snurrar runt världens bårhus
sansade laster
i knarkarens tidningsbeklädda bädd
irrar
irrar som godispåsar
i den sockersjukes ficka
morgonrocken rullar runt
knäcker nacken på sommarens överlägsna permobil
den går runt
runt som ångestens fartvind i de övergivnas dal
den drömmer
drömmer om tider då etanolbeklädda män laddades i cirkusens kanoner
för att flyga bort

bort som pengar i en ny skattereform
en kvinna skriker i förtvivlan
då den etanolbeklädda mannen pressas mot marken
med en kraft av 38 giganewton
han ligger kvar
rör sig inte mer
och publiken

jublar

Monotona Bekännelser 22

Moderns förlorade son

på mig lyser månens morbida sken
som på trollens runda magar
jag är ett träd
stående på torget med avgaser som frukt
jag är ett lögnaktigt lexikon
i skräckens bokhylla
jag är som en söndag
mitt i veckan
jag är ett virus
i världens dator
jag är evighetens machete
i intets djungel
jag är köttslamsorna
på mördarens yxa
jag är ett fordons mörka registreringsskylt
i magen på en haj
jag är en ringande telefon
på domarens bord
jag är svaret utan fråga
som vittnet yppar
jag är rälsen
som läggs av sorgens rallare
jag är maten i tiggarens hand
som sakta tynar bort
jag är världens äpple
efter atomkriget
jag är dörren
i ödets dårhus
jag är smaken
av smärtans ost
jag är fästvallan
under ångestens skidor
jag hittar inte ut
ut från lidandets labyrint