2002-09-16

Dimman av Allt

Bruno K Öijer
Dimman Av Allt
Wahlström & Widstrand 2001

vi föddes
med en oerhörd saknad

Så börjar en av dikterna i Bruno K Öijers nya samling Dimman Av Allt, den sista delen i en trilogi som tagit mer än tio år att färdigställa. De raderna sammanfattar ganska väl diktsamlingens stämning; en hopplös längtan efter någonting fundamentalt som saknas. En längtan som spirar ur avsmak inför en kall och ödslig samtid som Öijer i Dimman Av Allt skildrar med mörkare penseldrag än någonsin tidigare. Det hopp och den livsglädje, den ”blå strimma under alla lager av svärta”, som ibland kunde skönjas i trilogins andra del, Det Förlorade Ordet, återfinns inte här. I dikten Ishjärtat förmedlar Öijer en oförsonligt mörk bild av tillståndet i Sverige:

järnkättingar
av grått dis
hängde ur himlen
och slog mot husfasaderna
ett stelt
uttryckslöst ansikte
öppnade sitt gap
och sjönk långsamt tillbaka
genom någons ådror
rann allt som är billigt
obegåvat och fult
asfalt och vägar slingrade sig
runt ett livlöst hål
och jag var ung
när jag bröt förlovningen
med detta djävulska land
detta avlånga ishjärta
detta sjuka
sadistiska urberg
där en ängel
aldrig satt sin fot

Dimman Av Allt handlar om spruckna förhållanden, anhöriga som går bort, ensamma människor som sviker och gör illa varandra. Det vackra som skildras har sedan länge gått förlorat, eller kanske aldrig funnits. Hoppet om en lycklig och harmonisk tillvaro framstår som lika fjärran och verklighetsfrämmande som sägnerna om den sjunkna sagostaden Atlantis:

strimmor
avlånga skuggor längs havsbottnen
var tornspiror
från en stad som gått under
tog du upp en skopa vatten vid ytan
doftade det fortfarande av gator
av lyktor och plank runt trädgårdar
smaken dröjde kvar av kullersten och gränder
av människor
som sett en mening med sina liv
inte sotat ner örngotten med längtan och oro
inte skrämt bort dagsljuset
inte skramlat med ett husgeråd av leda
och vanmakt

Redan i trilogins första del, Medan Giftet Verkar, började Öijer ta farväl av den rebelliska poesi som hans tidigare diktsamlingar varit fulla av. I Dimman Av Allt går det inte längre att skönja några spår av det aggressiva samhällshat som Öijer förut gav fria tyglar åt, annat än som ett resignerat avståndstagande, en önskan att bli lämnad i fred:

greppet
om mina axlar
slappnade av
och vägkanterna rusade förbi
kastade upp höstlöv
vindrutan brann av rött och guld
i backspegeln
såg jag staden försvinna
över hustaken
låg hinnan kvar
hinnan av allt osagt
hinnan av alla meningslösa karriärer
hinnan av ingenting
klistret

Öijers tidiga dikter var ofta långa och kaotiska. Genom Öijers hela författarskap går en trend mot ett mer avklarnat språk, hans poesi har ständigt blivit enklare och tydligare. Dimman Av Allt är inget undantag; Öijer har aldrig skrivit klarare och mer rakt på sak än här. Jämfört med den nu fullbordade trilogin framstår den poesi Öijer skrev under sjuttiotalet som rena pajaskonsterna. I Dimman Av Allt visar Öijer att han kan skriva avskalat och okonstlat utan att magin går förlorad. I en av samlingens starkaste dikter berättar Öijer enkelt och utan omsvep om hur han som barn sökte skydd från en hård och ful verklighet genom att falla in i en egen fantasivärld. Ändå vilar ett slags sagoskimmer över dikten:

grävskoporna
tog min barndom
slog sönder äppelträden
och vindskontoren
slog sönder äventyret
och dom gamla vackra husen
från det ögonblicket
började dagsljuset försvinna
ur mitt liv
och jag vände mig åt ett annat håll
jag förde långa samtal med natten
jag minns att jag låg vaken i min säng
och höll om kudden
örngottet hade en bård av anderöster
som viskade till mej
jag kände att jag var utvald
jag kände att jag redan
hunnit ta farväl av världen
jag kände att orden
jag kände att bilderna
kom till mej

Öijer har sagt att han i Dimman Av Allt har skalat bort allt det som okunniga människor kallar poesi. Denna långt drivna renodling är emellertid inte alltid av godo. Ibland reduceras dikterna till ointressanta och stämningslösa konstateranden av fakta:

väggarna dörrarna låsen
det uråldriga hantverket
 
all tid som gått åt
all skicklighet som lagts ned
 
på att skydda oss från varandra

Men sådana bottennapp hör till ovanligheterna. Den enkla stilen som är förhärskande i Dimman Av Allt fungerar som ett redskap för att uttrycka ett annat perspektiv än i trilogins tidigare delar. Detta blir särskilt tydligt om man betraktar ett tema som återkommer i såväl Dimman Av Allt som Det Förlorade Ordet; porträtten av en dödssjuk människa. Följande dikt illustrerar väl hur detta motiv behandlas i Det Förlorade Ordet:

en dag om hösten
när sol grep om dina axlar
satt du ändå främmande och oåtkomlig
med ögon som ansträngde sig fram
genom det mörka fördragna rummet inom dej
och du ser hur alla dina saker
föremål och minnen
suddats ut från sina platser
tagit sej närmare sängen och börjat
brytas ner till tyg
i det osynliga gulnade seglet
som i alla år hörsammat dina andetag
när det obevekligt fyllts upp och spänts
för att ta dej med ut ur det här livet

Med hjälp av en metafor, där människans utmätta tid på jorden liknas vid ett segel, beskriver Öijer döden som början på en resa. I Dimman Av Allt hanteras samma tema så här:

kudden
sydd av vitt gräs
ditt huvud vilade redan
mot underjorden
lyssnade till röster jag inte
kunde höra
utanför fönstret blåste januarisnön
slog tomt omkring sej
och dina ögon hade slutat att se
du såg mej inte längre
ur din hand som öppnades föll ingenting
föll smycket av ingenting
och fast du låg stilla
såg jag hur snabbt du reste
och du reste ohyggligt långt bort
även om du velat var det omöjligt
det var så uppenbart
att du aldrig mer skulle höra av dej

Här går Öijer mer rakt på sak. Metaforiken är borta och i stället konstateras helt enkelt ”du reste ohyggligt långt bort”. Ännu ett exempel från Dimman Av Allt:
 
minnen och bestick
togs ifrån dej
träd och vattendrag bars bort
från din säng
allt som inte behövde säjas
låg som en kam i min hand
när jag strök ditt hår
och lovade att komma tillbaka
men jag visste att det inte var sant
jag satt nere i bilen och grät
jag förbannade livet
jag visste att jag inte skulle komma tillbaka
förrän allt var över
och hur iskallt och bestämt
hade inte döden gått igenom dina kläder
hur snabbt hade inte det otäcka
sökt igenom din kropp
letat efter allt som var värdefullt

”Jag satt nere i bilen och grät”, skriver Öijer. Den förtätade stämningen från Det Förlorade Ordet finns inte kvar. Samtidigt har något annat vunnits; utanpåverken är borta och sorgen ligger i öppen dager, naken och osminkad. Poängen drivs hem på ett skoningslöst sätt; en närstående är på väg bort och det gör ont. Åtskilliga kritiker har uttryckt uppfattningen att det här sättet att skriva leder till att poesin förflackas. Vilken stil man föredrar är naturligtvis en smaksak, men det dessa kritiker verkar ha missat är att det är fråga om en trilogi där de olika delarna kompletterar varandra. I Det Förlorade Ordet skriver Öijer metaforrikt och laddat om döden som mysterium; i Dimman Av Allt är det i stället de efterlevandes saknad och smärta som står i centrum och tonen är okonstlad och vardaglig. Öijer har beskrivit trilogin som att han belyser samma scen med tre olika kameror, ur tre olika vinklar. Verkets struktur gör att helheten blir mer än summan av delarna.

Ändå är det lätt att känna att Medan Giftet Verkar är något av en främmande fågel jämförd med de följande diktsamlingarna. Det går att urskilja flera teman som återkommer både i Det Förlorade Ordet och i Dimman Av Allt; beskrivningarna av en människa nära döden som redan står med ena foten i skuggriket, de vemodiga tillbakablickarna mot en avlägsen barndom, skildringarna av författarens utanförskap och känsla av utvaldhet. Dessa teman utvecklas inte lika tydligt i Medan Giftet Verkar där också stilen är markant annorlunda; gåtfullare och mer sluten. Den röda tråd som tydligast löper genom trilogin är en desperat känsla av saknad, en törst efter något som inte finns, och som inte kan finnas. Denna saknad, som man kan ana är drivkraften bakom Öijers hela författarskap, slår ut i full blom i trilogins sista del:

det jag behöver
det jag ständigt sökt efter
går inte att hitta
det är lönlöst
som om det hela tiden funnits där
och ropat på mej
inte velat låtsas om
att det försvann med själva tillvaron
försvann när våra liv kom till

Dimman Av Allt är en stark diktsamling, full av bitterljuv skönhet, och en värdig avslutning på ett verk man skulle kunna kalla för saknadens trilogi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar