2000-09-25

Gurun on Grottmannen

Gurun och Grottmannen är en samling essäer av Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Boken innehåller fem essäer som behandlar totalt sex olika författares sätt att förhålla sig till den litterära marknaden. En av dessa författare är Bruno K Öijer. Svedjedal analyserar Öijers självpåtagna utanförskap mot bakgrund av sjuttiotalets förlagskris och periodens syn på poesi som ett politiskt medel.

I slutet av 60-talet och början av 70-talet genomgick bokbranschen en kris. Lyriken drabbades särskilt hårt, de största förlagen upphörde nästan helt att introducera nya poeter. En följd av denna kris blev att många författare bildade egna, alternativa förlag, s k stencilförlag, som tryckte upp böcker på billigast möjliga sätt, ofta korta diktsamlingar sammanfogade med tejp eller häftklamrar. I stencilförlagens spår uppstod en mängd alternativa tidskrifter. En av dessa var Öijers tidskrift Guru Papers som bildades i syfte att ge refuserade poeter möjlighet att publicera sig. Öijer lovade att inte refusera något av det material som inkom till tidskriften eftersom "varje människa äger en betydelsefull röst, som ingen har rätt att förneka".

Öijer stod sålunda till en början utanför den traditionella litterära marknaden. Han debuterade 1973 med diktsamlingen Sång för anarkismen som gavs ut på Eric Fylkesons stencilförlag Poesiförlaget. Men även efter att hans andra diktsamling Fotografier av undergångens leende året därpå kom ut på det etablerade förlaget Wahlström & Widstrand, framstod Öijer som en outsider. Hans poesi uppskattades inte av den vänsterrörelse som dominerade periodens kulturliv. Man saknade ett tydligt politiskt budskap i Öijers lyrik. Svedjedal beskriver träffande synen på Öijer så här:
"I det svenska sjuttiotalet framstod Öijer snart som en bildbeväpnad poesidesperado, på tvärs mot all vettig politisk kamp - hans hår var för långt, hans gester för vida, hans hattar för stora och hans dikter för fulla av &."

Men Öijers utanförskap var inte bara en följd av att hans poesi inte var i samklang med tidsandan. Öijer tog också aktivt avstånd från det litterära etablissemanget. Det mest spektakulära exemplet är då Öijer växlade in ett stipendium från Bonniers förlag i enkronor och kastade ut dem på T-centralen. Aktionen gav Öijer stor uppmärksamhet och befäste bilden av honom som en outsider. Den vänsterrabiata kulturmaffians karakteristiskt humorlösa reaktioner på Öijers tilltag illustreras väl av en artikel i Aftonbladet med rubriken "Varför gav du inte hellre pengarna till Vietnam, BKÖ?"
Svedjedals kontroversiella slutsats är emellertid att Öijers utanförskap snarare är en yrkesroll än en livsnödvändighet. Genom att konsekvent stå utanför hamnade Öijer i centrum, skriver Svedjedal. Som stöd för denna slutsats anför Svedjedal en bok av Öijers bekant och poetkollega Eric Fylkeson där Öijer beskrivs på följande sätt:

"en beräknande provokatör för vilken svenskt kulturliv är ett strategiskt komplicerat fältslag och vars handlingar kan verka impulsiva men vars hela övriga personlighet, klädsel, samtalsteknik, blick, kroppshållning, rörelser och sätt att röka sin pipa utstrålade livslång beräkning mot fastspikade mål, med jättespikar omöjliga ens för honom själv att bända loss."

Svedjedal påpekar också att Öijer behöll 2000 kr av det stipendium han erhållit för att festa upp, men glömde pengarna i en telefonkiosk.

Är då Öijers utanförskap bara ett spel för gallerierna, ett sätt att väcka uppmärksamhet och beundran? Det finns onekligen en del som talar för Svedjedals slutsats. Att kasta bort stipendiepengar på centralen med motiveringen att Bonniers hade stulit pengarna från folket, samtidigt som man behåller en icke föraktlig summa för egen räkning, luktar hyckleri lång väg. Öijer har även senare visat prov på liknande inkonsekvenser, jag tänker på intervjun i TV-programmet Centrum som fick hållas i ett café därför att Öijer vägrade sätta sig i en TV-soffa. Öijers vägran är inte svår att förstå mot bakgrund av de angrepp han riktat mot kultureliten i allmänhet och TV-soffsittare i synnerhet, t ex följande uttalande som gjordes under ett framträdande i Göteborg:

"dessa uppsvällda lik som flyter upp i TV:s talkshowsoffor och viker ut sitt ingenting."

Men allvarligt talat, café eller TV-soffa, på vilket sätt är det ena bättre än det andra? Stipendieaktionen och intervjun i Centrum tyder på en kluvenhet hos Öijer, han vill både håna kultureliten och vara en del av den, både äta kakan och ha den kvar.

Ändå är det svårt att tro att Öijers utanförskap inte skulle vara annat än en fiffigt uträknad framgångsstrategi. Öijer har förvisso då och då visat prov på hyckleri, men betyder det att hans utanförskap inte är ärligt upplevt, att det är fråga om en yrkesroll i stället för en livsnödvändighet? Inte nödvändigtvis. Att Öijer någon gång gjort avsteg från sina principer måste inte betyda att han inte tror på dem. Även den mest förhärdade outsider torde någon gång känna sig frestad att äta av den ack så hatade kulturelitens förbjudna frukt.

Men det som mer än något annat talar mot att Öijers utanförskap skulle vara en framgångsstrategi är att det tog så lång tid innan Öijer nådde någon framgång att tala om. Öijer debuterade 1973, men hans verkliga genombrott inträffade först 1990 då diktsamlingen Medan giftet verkar kom ut. Skulle alltså Öijer ha odlat sitt utanförskap i 17 år, i den fasta förvissningen att det förr eller senare skulle ge utdelning? Det verkar inte särskilt sannolikt.

Även om Svedjedals slutsats inte känns särskilt övertygande är essän om Bruno K Öijer synnerligen läsvärd. Svedjedal skriver på ett respektlöst, ibland nästan lite spydigt sätt som känns uppfriskande och opretentiöst. Om Öijers diktsamling c/o NIGHT skriver han t ex så här:

"Korta rader och inledande versal i varje ord ska ge dikterna ökad tyngd - ibland blir det en profetisk stenstil, ibland mer som Uggla i Nalle Puh."

Svedjedals essä skiljer sig som synes avsevärt från de hjälteporträtt av myten Bruno K Öijer som så ofta målas upp av kvinnliga kulturjournalister med våta trosor och tindrande hundögon. De övriga essäerna, som behandlar Birger Sjöberg, Vilhelm Moberg, Sven Delblanc, Bob Dylan och Stig Larsson, är också intressanta. Boken är bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar